Min kusin är en poet...
Som jag skrev i ett annat inlägg så hängde jag med min fina kusin Patty (Fanny) häromkvällen...Vi hann prata om en hel del innan det var dags för henne att åka hem..
Idag gjorde hon ett så bra inlägg i sin blogg som jag bara är tvungen att ha med i min blogg också..
Läs och lär gott folk!
Häromdagen diskuterade jag och min kusin det här med att öppna sitt hjärta, släppa in människor i sitt liv. Det är många som drar sig för att göra just det, berätta hur de känner innerst inne, vad de tycker, vad de drömmer om och hur de ser på saker och ting av en rad olika anledningar. Ofta av rädsla för att bli sårade. Vilket är otroligt sorgligt då jag anser att ingen ska behöva gå runt och bära på sina tankar, drömmar eller bördor alldeles ensam, när det finns så många sanslöst vackra själar där ute i världen att dela dom med.
Att lita på och visa förtroende för människor är verkligen inte lätt, inte för någon. Särskilt inte om man har haft oturen att stöta på människor som krossat ens hjärta gång på gång, men jag tror starkt på, trots att jag själv har stött på en och en annan idiot under åren, att man måste våga ge människor en chans. För det finns faktiskt de som förtjänar det, flera gånger om. Det enda sättet att komma över sina rädslor är att möta dom.
När man är på väg att falla behöver man någon som tar emot. När man gråter behöver man någon som torkar tårarna. När man är glad behöver man någon att dela glädjen med. När man vill prata behöver man någon som lyssnar. När man kokar av ilska behöver man någon som får ilskan att försvinna. När man frågar efter en hjälpande hand behöver man någon som räcker ut sin, utan att ifrågsätta. När man känner sig halv behöver man någon som gör en hel. Tro mig, alla kan finna denna någon och alla kommer att finna denna någon så länge man ger sig själv möjligheten.
